Nu är det bara en vecka kvar av årets projektarbete. Men innan jag visar det tänkte jag berätta om ytterligare ett jag gjort förut, när jag gick väv på Sätergläntan.
Dräktintresserad som jag är valde jag att göra en dräktkjol från Mora. Dagens dräktkjolar är maskinvävda och maskinplisserade eller maskinstickade, men på 1700- och 1800-talen hade man handvävda och handrynkade kjolar. En sån ville jag göra!
Dräktintresserad som jag är valde jag att göra en dräktkjol från Mora. Dagens dräktkjolar är maskinvävda och maskinplisserade eller maskinstickade, men på 1700- och 1800-talen hade man handvävda och handrynkade kjolar. En sån ville jag göra!
Jag började med att åka till Zornmuseet i Mora för att titta på kjolarna i deras samlingar. De hade åtta stycken som jag mätte upp och gjorde vävanalys på. Utifrån mina resultat från analyserna valde jag mitt material. Alla garner var handspunna, men jag hade inte tid att spinna så jag blandade två olika kvaliteter i linvarpen för att få rätt känsla. Ullgarnet är norskt spelsau, ganska likt våra svenska lantraser, natursvart som jag färgade med blå bresilja för att få ännu svartare. Det har jag nämligen läst i boken Moradräkten av Elsa Mattson-Djos att de gjorde förr.
Tyget vävde jag förstås också i en gammal vävstol, vilken gjorde att det blev väldigt likt originalen. Jag vävde kjolen i våder, fyra stycken, som jag sen sydde ihop till ett stort stycke och fållade nederkanten på innan jag kunde börja rynka.
Tyget vävde jag förstås också i en gammal vävstol, vilken gjorde att det blev väldigt likt originalen. Jag vävde kjolen i våder, fyra stycken, som jag sen sydde ihop till ett stort stycke och fållade nederkanten på innan jag kunde börja rynka.
Jag vävde också några provbitar som jag testade olika rynkningsmetoder på. Rynkorna fixerades med hett vatten som jag hällde över provbitarna. Sen testade jag hållbarheten på rynkorna genom att blöta provbitarna i kallvatten och ställa en tyngd på dem. Jag valde den metod som gav hållbarast resultat och var mest lik originalen.
Sen var det dags att rynka kjoltyget. Det tog ganska lång tid och så var det svårt att få det jämnt eftersom det var ett så stort stycke som skulle rynkas. Framvåden rynkade jag bara lite i varje sida. Den ligger ju under magden (förklädet) och syns därför inte.
Sen var det dags att rynka kjoltyget. Det tog ganska lång tid och så var det svårt att få det jämnt eftersom det var ett så stort stycke som skulle rynkas. Framvåden rynkade jag bara lite i varje sida. Den ligger ju under magden (förklädet) och syns därför inte.
Rynkning av kjoltyget gjorde jag med avigsidan uppåt för att ha koll på vart sidsömmarna hamnade. Här syns också fållen som är vävd randig i ull och lin.
Sprundet på framstycket och rynkorna i bak.
Jag rynkade på ett rynkbräde, en stor skiva med en list att rynka mot. Förr i tiden kunde man använda ett bord eller en dörr att rynka på. Det tog två dagar för en proffessionell rynkerska att rynka en kjol och för det fick hon en krona (1860).
När rynkorna fixerats och tyget torkat var det dags att sy ihop kjolen. Jag sydde den för hand med lintråd. Till linningen kan man ha samma tyg som kjolen eller svart kläde, jag använde kläde.
När man började rynka morakjolarna på 1700-talet var de grovrynkade. Sen blev de finare och finare med tiden. De kjolar jag tittat på, som antagligen är från andra hälften av 1800-talet, hade bara några mm djupa rynkor. Rynkorna på min kjol är ungefär en cm djupa vilket gör att den nog mer är en tidig 1800-tals kjol.
När rynkorna fixerats och tyget torkat var det dags att sy ihop kjolen. Jag sydde den för hand med lintråd. Till linningen kan man ha samma tyg som kjolen eller svart kläde, jag använde kläde.
När man började rynka morakjolarna på 1700-talet var de grovrynkade. Sen blev de finare och finare med tiden. De kjolar jag tittat på, som antagligen är från andra hälften av 1800-talet, hade bara några mm djupa rynkor. Rynkorna på min kjol är ungefär en cm djupa vilket gör att den nog mer är en tidig 1800-tals kjol.
Här är det färdiga resultatet:
Jag sydde ihop kjolen med en rekonstruktion av en bod (livstycke) som jag hittat hemma hos min farbror, i samma härbre som jag hittade västen jag skrev om i förra inlägget. Boden är en vardagsbod. Egentligen skulle det ha varit en röd högtidsbod till den här kjolen, men jag hade ingen sån att rekonstruera och på den gröna fanns rester efter en sån här kjol kvar. Antagligen har man sytt på en gammal och sliten kjol som inte var tillräckligt fin för högtidsbruk längre på den gröna boden. Men den får jag skriva mer om en annan gång.
Jag sydde ihop kjolen med en rekonstruktion av en bod (livstycke) som jag hittat hemma hos min farbror, i samma härbre som jag hittade västen jag skrev om i förra inlägget. Boden är en vardagsbod. Egentligen skulle det ha varit en röd högtidsbod till den här kjolen, men jag hade ingen sån att rekonstruera och på den gröna fanns rester efter en sån här kjol kvar. Antagligen har man sytt på en gammal och sliten kjol som inte var tillräckligt fin för högtidsbruk längre på den gröna boden. Men den får jag skriva mer om en annan gång.